MIN HISTORIA OM HUR ROCKPARTY OCH
HULTSFREDSFESTIVALEN STARTADE
AV HÅKAN WAXEGÅRD
Foto av Claes Djurberg

Hösten 1981 började jag fundera på om man inte kunde börja arrangera konserter i Hultsfred, i samma ”punkanda”, som dom verkade göra på en massa andra ställen i landet. Jag minns att jag och några andra kompisar (har glömt vilka) åkte till Oasen i Rågsved och såg på Ebba Grön och Fiendens musik. Jag blev bara mer och mer säker på att jag måste starta någonting i Hultsfred. Det var också så att det på denna tid, inte vara så himla uppåt i Hultsfred. Det glada 80-talet märktes inte så mycket i Hultsfred. Hultsfredshus, som en gång var Europas största trähusfabrik, bommade igen. Slutet för samhällets största arbetsgivare blev symbolisk för Hultsfreds negativa utveckling i början på 80-talet…

Jag hörde talas om att det fanns några lokala punkband i Hultsfred då. Det var Zwän Ruth och Destroid Future, men jag kände inte någon i bandet, så jag snackade inte med dom först. Jag började istället snacka ihop mej med Jan-Olof Lundgren, eller Leo eller ”Haren i gropen”, som han av någon anledning kallades ibland. Vi satt flera gånger på Smålands Tennisförbunds kansli i centrumhuset och smidde planer. Det var också på detta kontor, som vi satt och gjorde flygbladen med inbjudning till det möte, där vi kom att bilda Rockparty. Då hade vi först kontaktat banden Zwän Ruth och Destroid Future och frågat om dom ville vare med och det minns jag att alla medlemmar ville. Så redan innan mötet, så var vi alltså 10 unga punkare som ville något.

Så, den 16e december 1981 bildade vi Rockföreningen Rockparty nere i Fritidsgårdens källare. Den första historiska styrelsen av det som senare skulle bli landets kanske bästa rockförening och inte minst Sveriges största festival bestod av Wainis, Rigge, Kärran, Rocky, Leo Biffen, Bananen och jag Waxet. Deras riktiga namn var Rickard Wallerstedt som spelade i Destroid Future, Stefan Samuelsson i Biffen Steks, Roger Nilsson var Rocky, vars brorsa Böna spelade i Zwän Ruth, Magnus Wainebro som också spelade i Zwän Ruth, Conny Enqvist som spelade i Destroid Future, Leo heter egentligen Jan-Olof Lundgren, Kärran hette Kerstin Carlsson och Waxet var alltså jag; Håkan Waxegård.
Några av våra närmaste ”hangarounds” som så gott som också var med i styrelsen eller i alla fall var med på alla möten och konserter var; Sopis, Mange Mögel, Böna, Bönte, Tony och Bosse. Sopis hette egentligen Conny Andersson och var yngst av alla. Sopis var bara 13 år och ställde alltid upp mest av alla. Tony heter Frost och spelade i Zwån Ruth. Bosse heter också Alexanderson och spelade i Biffens Steks. Böna hette Björn Nilsson och spelade i Zwän Ruth. Bönte heter Björn Svensson och spelade i Destroid Future precis som Mange Mögel, som egentligen heter Magnus Gustavsson. Allihop är vi faktiskt rocklegender !

Föreningens första konsert ägde rum 6 veckor senare på fritidsgården i Folkets Hus källare. På scen stod Zwän Ruth, Destroid Future och Biffen Steks. Det kom överraskande många betalande, över 160 personer och premiärkänslan var magnifik. Jag kommer aldrig att glömma den känslan över vår första konsert. Det enda vi inte lyckades med denna kväll var brandsäkerheten eller rättare sagt brandsäkerhetsbestämmelserna, som sa att det bara fick vistas typ 30 personer i lokalen. (Det fanns nämligen bara en utgång). Så det var första och sista konserten på fritidsgården på ett bra tag.

En vecka senare spelade Rajmånds från Klippan med Kristian Ask från riktiga Noise på sång tillsammans med Agatons Task och Uno-X- Veckan efter spelade Aston Reymers Rivaler. Båda konserterna var i Blå Hallen. Redan efter en dryg månad efter första konserten, så arrangerade vi vår första större gala i Lindblomshallen den 6 mars. (samma hall som den legendariska konserten med Ebba Grön och Dag Vag 1980 ägde rum. Konserten, som banade vägen för rockföreningen Rockparty ett år senare)  Den här kvällen spelade Eldkvarn, Underjordiska Lyxorkestern, Välbehagsorkestern, The Fleas och Biffen Steks. Här kom vi på att vi tog vår första större ekonomiska risk, men vi fullständigt tapetserade hela småland med affischer, så det kom närmare 700 personer och satsningen gick hem. Mycket pengar kom in i kassan och mycket pengar skulle betalas ut. Den här kvällen var första gången jag ringde farsan Björn och bad om hjälp med ekonomi, entren eller något annat. Det var inte den sista gången… Vi var ju ändå bara snorungar de första åren. Man kan väl här passa på att ge alla föräldrar, som vi unga entusiaster hade, en stor eloge och ett stort tack för allt ni ställde upp med. Det var inte bara min farsa Björn och morsa Berit. Det var Sopis föräldrar Hasse och Eivor, det var Wainis mamma Eva, Det var Rocky och Bönas föräldrar Maj-Lis och Lasse.  Ja, listan kan göras lång. Tack, från hjärtat, ni var också med och skapade svensk rockhistoria.

Sen bara fortsatte konserterna att avlösa varandra. Vi arrangerade konserter i ett rasande tempo, men det kom alltid mycket folk.

Jag började tidigt åka till Stockholm för att hälsa på hos bokningsbolagen. Först hängde jag mycket hos Samligan i Gamla Stan, som bokade de flesta av våra punkfavoriter. Sedan var jag också och hälsade på hos EMA-Telstar på Lidingö. Det var läskigare, det kändes som ett stort affärsföretag, medan Anders och Janne på Samligan kändes som polare direkt. De här relationerna som byggdes upp med dåtidens musikbransch var förstås väldigt viktiga för Rockparty.  Efter bokningsbolagen började jag besöka alla skivbolag, som på den tiden låg nästan alla ute i Bromma och Sundbyberg, så man kunde gå från dörr till dörr mellan Sonet, Virgin, Polygram, Sony och EMI. Jag tror vi var i Stockholm så gott som varje vecka de första åren. Redan då kan man nog säga att Rockparty inte var som alla andra arrangörer i landet. Jag tror uppriktigt sagt att alla boknings- och skivbolag gillade oss unga och entusiastiska smålänningar.

En viktig sak för Rockparty var dessutom att vi var med i Kontaktnätet; riksorganisation för icke kommersiell kultur. Kontaktnätet arrangerade bl.a. massor av bra kurser, så vi var många i Rockparty som blev drivna arrangörer. Jag jobbade dessutom som regionansvarig ett par år, vilket gav Rockparty en del fördelar. Vi fick bl.a. arrangera organisationens kongress 1985. En legendarisk kongress, känd för att Lennart ”Marke” Markebo från proggiga Fullersta Gruppen var missnöjda med för kommersiella kongressbeslut och kastade ruttna grönsaker på mötespresidiet, som var Hans Hjort och min farsa Björn. Det finns massor av andra minnen från alla kontaktnätsmöten och kurser när vi träffade alla våra kompisar i kollegor i de andra musikföreningarna i landet. Jag minns bl.a. en legendarisk kurs som hette ”Schyssta gig” på Hotell Regina Palace i Linköping i mitten på 80-talet. Vi hade skitkul, men måste här komma med ett erkännande. När vi skulle checka ut från hotellet på söndagen, så kom jag på att vi alltid hade ont om lakan till de lägenheter vi hyrde från kommunen till våra artister. Så jag ropar till alla strax innan utcheckningen;
– ”Two Sheets each” och alla förstod precis, förutom personalen i receptionen. Vi snodde helt enkelt en massa lakan på hotellet. Ungdomlig entusiasm i bästa fall eller organiserad stöld i värsta fall. Hursomhelst, så är väl brottet numera preskriberat, hoppas jag.

Jag hade ju innan Rockparty spelat mycket tennis, faktiskt slagit Stefan Edberg flera gånger. Men, punken och Rockparty var ju så mycket roligare. Men, tack vare tennisen och min inblandning i Rox racketshop med Lasse Andersson, så fick vi hyra ett rum i gamla fiskaffären mitt i centrum. Det var Rockpartys första kontor och blev ett klassiskt tillhåll för planering, diskussioner, lyssna på nya band eller bara hänga. I gamla fiskaffären var det pizza och folköl som gällde, om inte någon av smågrabbarna drack Cuba Cola eller Trocadero istället.

Vid den här tidpunkten levde vi verkligen för musiken, den uppslukade oss helt. Vi arrangerade ju extremt många konserter vid den här tidpunkten, ibland varje vecka. Vi fick slita hårt eftersom vi inte hade någon egen lokal, utan var tvungna att bygga scener, servering, garderob och annat, så gott som varje gång. Vi kämpade verkligen, men jag tror alla älskade det här livet mer än något annat. Det var en stor känsla av ”en för alla, alla för en”

Efter konserterna 1982 i gamla fritidsgården, Folkets Hus och Lindblomshallen, kom våren och sommaren. Vi tog då över Folkets Park, som var mer eller mindre nerlagd. Första konserten där var med Herr Marmelad och hans Skorpor och ett engelskt band som hette Managing Directors, som blev vår första utländska bokning, men knappast den sista. Samma sommar så spelade även Wilmer X på marknadsfesten i parken och förstås Ebba Grön. Ebba blev snabbt våra husgudar och det band som påverkade oss mest av alla. När Ebba Grön spelade i Folkets Park 27 Maj 1982, så var det tredje gången de spelade i Hultsfred på drygt 1 ½ år. Inte konstigt att de blev våra hjältar. Jag satt många år senare i min gå-in-garderob och drack Whisky med Pimme (Thåström) på en kräftskiva hemma i mitt hus och försökte förklara för honom vad han och Ebba Grön betytt för Rockparty och Hultsfredsfestivalen. Pimme blev mest bara generad och förstod inte. Han sa typ:
”Äh, vi är ju bara ett punkband, som spelar rock´n roll…”

Under hösten 1982, så arrangerade vi sedan fler konserter i Lindblomshallen, av dessa så blev två legendariska. Den första var med engelska Theatre Of Hate. Förutom att konserten var musikalisk mäktig, så hände det sig att lokalen blev bombhotad och var tvungen att utrymmas. Fredrik Pettersons farsa Sven, som var polis står helt plötsligt på scen och först fattar ingen nånting, sedan förstår vi allvaret och lokalen utryms. Det häftiga denna kväll var att medan polisen och bombhundar genomsöker lokalen, så fortsätter Theatre Of Hate att spela ute på skolgården, på ett busstak. När det är konstaterat att det inte finns någon bomb, så går bandet in från skolgården som på en parad och spelar ”When The Saints Go Marchin In” med hela publiken i paraden. Konserten blir inte sämre när den väl fortsätter och ”Do You Believe In The Westworld” ringer för alltid i våra öron. Kirk Brandon & Co finns alltid i våra hjärtan efter den här kvällen.

Det blev en till helt oförglömlig konsert till den hösten i Lindblomshallen när Stiff Little Fingers kom till Hultsfred i november. Bandet spelade på den högsta ljudvolym som någonsin förekommit i Hultsfred varken före eller efter denna dag. Tur att konserten var så bra.

En annan konsert kanske annars hade kunnat bli den mest minnesvärda, om den inte hade blivit inställd. Jag hade nämligen bokat U2 till Hultsfred i december 1982. Konserten blev inställd för att bandet helt plötsligt blev megastora och ett par mindre platser på deras Skandinavienturne ställdes därför in.

Rockpartys ambition var dock inte att göra större och större konserter, utan vi vill upptäcka nya band och dom passar alltid bättre på mindre scener. Vi hade en lokal i sikte redan under 1982 någon gång, nämligen den gamla fritidsgården där vi hade haft vår första konsert. Den som bara fick ta in 30 personer för brandmyndigheten, men det hade vi en plan för också. Problemet var att Hemvärnet hade kontrakt på gamla fritidsgården, fast de nästan aldrig använde den. Det var många försök att övertyga Hemvärnets chef Yngve B Bergqvist om att vi skulle få ta över, men det gick inte. Då samlade vi våra 200 medlemmar och demonstrerade för att få hyra klubben. Vi startade utanför gamla fiskaffären och slutade på Kommunstyrelsens sammanträde. Först lyckades vi inte, men min teori är att vi fick hyra lokalen när politikerna insåg att 200 ungdomar har uppemot 400 föräldrar, som är politiker, tjänstemän, läkare, poliser, företagsledare, med i Rotary osv. Vi blev nog en liten maktfaktor i Hultsfred när folk insåg att det inte bara var ”en fluga” som skulle gå över likt den skateboardvåg i Hultsfred, som faktiskt blåste över något år tidigare.

När vi sedan fick hyreskontraktet och döpte den gamla fritidsgården till Klubben, så var det bara att börja fixa till den så att den skulle se ut som en rockklubb. Scen, bar och ett coolt backstagerum var bland de viktiga sakerna att fixa. Inte minst behövde vi bygga en nödutgång, så vi kunde ta in mer publik. Det enda företaget vi hittade som sågade i så kraftiga betongväggar som det var i det här gamla skyddsrummet, fanns i Nässjö. Företaget kom och hjälpte oss med själva sågningen, men själva fick vi gräva för glatta livet.

Jag tror att det var ungefär vid den här tidpunkten, som vi började med byteshandel, som blev så viktig för Rockparty. Vi behövde sällan köpa material eller tjänster. Det gick nästan alltid att byta sig till av snälla föräldrar eller ”supportande” företagare. Vi fick tidigt hela Hultsfred att ställa upp på oss och det var långt innan vi ordnade stora konserter och festivaler. Vi bytte virke till scen mot biljetter, målarfärg mot en annons i vår tidning, Köksprylar mot en spelning på någons 50-årsfest o.s.v.

Den 8e april 1983, så var det äntligen dags för den efterlängtade premiären på Klubben. Styrelsen själva spelade för första gången under namnet RP Brass Band. Styrelsen var i ärlighetens namn inte alltid så bra på att sjunga och lira, men det var inte svårt att få förstärkning från våra band. Harald, Televärk och Blues Band spelade också på premiären och det var skitmycket folk.

Konserterna på klubben blev ofta legendariska för sin stämning och för att vara svettiga samt förstås för att de allt som oftast var så jävla bra. Man minns helt magiska spelningar på med Mano Negra, The Long Ryders, The Armoury Show för att nämna några utländska. För att inte tala om alla svenska favoriter som spelade där; Reeperbahn, Lolita Pop, Wilmer X, Union Carbide, Commando M Pigg, Sator, Docenterna….Fanns det några svenska band som inte spelade på Klubben? Publikrekordet har för alltid Imperiet. Den kvällen var det ett sådant tryck i entren så att det inte gick att stoppa all publik som ville in. Jag tror det var fullt vid 300 personer vanligtvis, men denna konsert var det över 500, kanske mer. Det rann vatten från taket, så varmt och svettigt var det. Klubben höll på att explodera. Vilken jävla kväll !

Våra lokala band ska inte heller glömmas, för de var ju ändå något av basen på konserterna. Många band spelade ofta, inte för att det inte fanns så många band att välja på, utan för att de var populära och bra. The Extremes, Bahnhof, DFV, Wild Rover, Harald, Blacksmith, Fjärde Väggen, Tord Tudor And His Batteries, Boogie Station, Buddhas Flugor samt Rockpartys första bandkompisar Biffen Steks, Zwän Ruth och Destroid Future för att nämna några…

Många konserter blev det på världens bästa klubb i Hultsfred.

Vi växte snabbt ur Lindblomshallen och flyttade våra större konserter till Hagadal Sportcentrum. Den första konserten vi arrangerade där var en luciagala med bl.a. Europé och Lädernunnan. Det blev succe och en början på många års fantastiska konserter. Under de närmaste åren spelade bl.a. Echo & The Bunnymen, The Ramones, Lloyd Cole & The Commotions, Katrina & The Waves, Indochine, The Alarm, Magnum, Imperiet, Magnus Uggla, Marie Fredriksson och Ratata här. Alla konserter i Hagadal har sin egen grymma historia, men om man ska nämna några så blir det:
Katrina & The Waves som förmodligen gav den mest uppskattade konserten den 24e oktober 1986 och även slog alla tiders publikrekord i Hagadal, över 3.200 personer kom denna kväll.
The Alarm för att dom var så fantastiskt bra. Echo & The Bunnymen var för att de spelade förband till sig själva först och sen gjorde en otroligt bra konsert, men framförallt för sångaren Ian McGulloch’ s ultimatum; ”No Snow, No Show”.
The Ramones, för att de var våra största favoriter och för att de är legender för alltid, så även denna kväll i Hagadal i Hultsfred. Jag nöp mig i armen denna kväll. Var verkligen The Ramones hemma i Hultsfred. Det verkar vara sant. Från New York till Hultsfred. Otroligt !

När vi ändå är inne på häftiga konserter i Hultsfred, så var ett par av dem i Folkets Park. Vi drev den på samma sätt som förr i tiden med en dansbana och en discobana. Bennys Orkester från Mönsterås spelade flest gånger på dansbanan och DJ Isak från Båstad var nog vår meste diskjockey. Utöver dans och disco, så hade vi ju också den nya kaffestugan, där fotbollsklubben sålde varmkorv, läsk och bullar. Det här var innan det öppnades barer även i folkparker. På den här tiden drack man på förfesterna och på parkeringen. Många folkparksbesökare drack för mycket och för snabbt ute på arkeringen. De blev för fulla, så vår gamle ordningsvakt Ivar Karlsson fick slänga ut dom. Så långt var Hultsfred Folkets Park lik alla andra folkparker på 80-talet, men där slutade också likheterna. Varje kväll var det konsert i teaterladan också, men med andra bara körde Lili & Susie, Gyllene Tider och Trancedance, så körde vi lite häftigare artister. De coolaste parkbokningarna jag kommer på är Sisters Of Mercy, som spelade som spelade tillsammans med Ingmar Nordströms Orkester. Little Steven som spelade tillsammans med Flamingokvintetten och The Undertones som spelade tillsammans med Jigs.

På tal om Little Steven, så gjorde Rockparty mycket mer än bara konserter. Det som kändes bra, det gjorde vi. Inte mycket snack här, utan en ungdomsverkstad utan dess like. På 80-talet var Apartheid i Sydafrika en hemsk företeelse, som just nämnde Little Steven satte strålkastarljuset på när han satte ihop Artists United Against Apartheid och gav ut skivan Sun City. Vi i Rockparty ville inte vara sämre, så när jag var i Stockholm och såg Little Steven, så lämnar jag ett meddelande till honom i receptionen på Grand Hotell. Ett par dagar senare när jag ska hämta några bärs på kontoret, så slår jag på telefonsvararen och där fanns ett meddelande från Little Steven, som sa att han gärna är med vårt projekt. Så bara några veckor senare, så kliver han in i Peter Jingsäters studio på Storgatan i Hultsfred i sina färgglada sjalar med orden; ”Lets Put on some Wild Guitars”. Det blev sedan en av många skivor vi gjorde i Rockparty innan vi startade skivbolag och en massa andra grejor. Det första albumet vi gjorde hette förresten ”Det gamla hotellet” och spelades in i gamla kaffestugan i parken av Wilmer X producent Tomas Gabrielsson. Banden som var med på den här samlingsplattan är; Yngves Hundar, DFV, Clowman Jac, The Extremes, Fjärde Väggen och Bahnhof.

Det finns ju för övrigt en liten lista med band som skulle ha spelat i Hultsfred, men som av olika anledningar inte gjorde det. De jag kommer på är;
Nirvana som skulle ha spelat våren 1994, bara någon månad innan Kurt Cobain dog.
The Pogues, där sångaren Shane McGowan lades in på avgiftning istället för att komma till Hultsfred och spela på en Luciagala.
Fred Åkerström som skulle spelat på Fredsfestivalen 1985, men som dog natten innan.
Status Quo ställde in sin festivalspelning 1991 pga sjukdom.
PJ Harvey ställde in samma år pga teknikproblem.
Ulf Lundell ställer in sin konsert i Folkets Park 1991 för att han var för full. Det är då han myntar begreppet ”en inställd spelning är också en spelning” som är ett citat ur en Expressen-intervju.
R.E.M. som inte ställde in, men som kunde ha spelat 1986, om jag bara hade lyssnat på Gunnar Lagerman, som tyckte vi borde boka bandet och det var dessutom ”skitbilligt” (bara 1000 Dollar + resebidrag, om jag minns rätt)
Och U2 då, som blev för stora och ställde in konserten 1982.

Det gjordes ändå så många konserter i Hultsfred under de första åren, även med stora utländska artister, så att några ställde in, har ingen egentligen tagit så stor notis om. Så här i efterhand är ändå listan över inställda konserter ganska imponerande?  De första 10 åren gjorde vi säkert 250 konserter med över 700 artister eller band, förutom festivalerna.

 

På tal om festivaler, så är de förstås det största vi gjorde i Hultsfred, men jag vet inte om man kan säga att de var det viktigaste. Bor man i Hultsfred, långt från alla storstäder och långtifrån det utbud av musik, film, kultur och sport, så blir det extremt viktigt för livsnerven att det hände mycket i vårt lilla samhälle. Det betydde säkert mycket även för kommunen Hultsfred samt för näringsliv- och föreningsliv, långt innan de stora festivalerna. Det gav Hultsfred ett självförtroende och en stolthet när det kom publik från hela Småland och ibland mer långväga eller när det kommer stjärnor från hela världen. När sedan de stora festivalerna kom, så betydde det inte bara stolthet för alla kommunens invånare, utan var också väldigt betydelsefullt ekonomiskt för företag, föreningar och butiker. Det fanns de butiker som omsatte mer pengar på en festivalhelg än vad de gjorde på resten av hela året. Stoltheten att komma ifrån Hultsfred och dessutom kunna berätta att man jobbade med festivalen var kanske ändå det viktigaste. Jag vet att alla kände en enorm stolthet när man var på semester på Mallorca, i fjällen eller bara var i Linköping eller Stockholm, och man kunde berätta att man var från Hultsfred och dessutom jobbade på festivalen. Det kunde jag säga som festivalgeneral, men det kunde de som vaktade staketet, drog kablar, städade eller bredde 1000-tals mackor, också säga.

Jag har alltid hävdat att det mest imponerande med Rockparty var alla som ställde upp och jobbade gratis för något de trodde på och att den mest imponerande siffran i Rockpartys historia var hur många som jobbade på en festival. Det var efter ett par år över 5.000 personer. Det måste vara en av landets största organisationer? Och vi var inte gamla. Som Van Morrison skrek till sin manager när han hade hälsat på oss 1989;
– ”Roger, Have you seen the Promotors? They are just kids”

Historien om Hultsfredsfestivalen är en annan historia, men även det en makalös historia och den ska jag berätta sen. Däremot, så måste jag berätta lite om de mindre festivaler, som föregick den stora Hultsfredsfestivalen. Redan första året 1982, så kände vi att man måste ha en festival. Kommunen hade byggt en ny scen i Hembygdsparken och vi tänkte att vi skulle arrangera en gratisfestival och så blev det. Vi bokade bara ett band som inte var från kommunen och första året blev det våra punkfavoriter The Rude Kids som bl.a. hade en stor alternativ hit med låten ”Raggare Is A Bunch of Motherfuckers”. Vi tänkte nästan att det var lite väl djärvt att boka Rude Kids eftersom det fanns ganska gott om just raggare i Hultsfred. Å det blev faktiskt nästan kravaller med raggare som jagade punkare med cykelkedjor, men som jag minns det så var det kravaller som kom av sig. Jag tror att det var för att det hade kommit många fler punkare från Hultsfred, Vimmerby, Västervik, Oskarshamn och några ända från Linköping, än det kom arga raggare. Sedan så tror jag att de flesta av just Hultsfredsraggarna redan vid den här tidpunkten hade blivit snälla och mer intresserade av att mecka med sina bilar än att bråka med punkare. Utöver Rude Kids spelade alla våra egna punkband, men vi hade också bokat dragspelaren Hans-Ove Gustavsson, Aspelands folkdansgille och dragspelsklubben för att det skulle finnas ”något för alla”. Det var en sådan festival vi ville arrangera då. Man kan säga att vi i Rockparty var ”PK” (politiskt korrekta) innan uttrycket ens var uppfunnet. När det väl uppfanns, så ville vi inte vara PK längre.

Det blev en festival till i samma anda i augusti 1983. Då bokade vi Tant Strul som enda kända band. Det var svinkallt denna kväll och jag tror att vi redan den kvällen pratade om att göra en större festival, kanske det var första gången? Året därpå, 1984, så arrangerade vi festivalen som gick under namnet ”Fredsfestivalen”. Det var en 2-dagarsfestival den 11-12 augusti med Imperiet, Dan Hylander Py Bäckman och Raj Montana band samt Cortex blandat med teater och musikkårerna från Hultsfred, Vena och Rosenfors. Vid detta arrangemang hölls även manifestation och fackeltåg för fred. Detta år lockade arrangemanget ca 3000 besökare

Även 1985, 10-11 augusti, arrangerades återigen en fredsfestival av föreningen. Programmet innehöll ett 30-tal akter – det bjöds teater, dansuppvisning, rock’n roll, blues, jazz och utställningar. Bland artisterna fanns Anne-Lie Rydé, Monica Törnell och Dan Tillberg. Detta år räknade man med att ca 2500 besökare kom per dag.

Det var kul att arrangera en lite större festival, men det var lite frustrerande att samarbeta med så många föreningar och organisationer. Jag minns att vi på ett möte pratade om att vi förstod varför det inte är fred i världen, när det är så svårt att hålla sams mellan ett antal föreningar och människor i lilla Hultsfred. Samtidigt fick vi under den här festivalen lite ”blodad tand” och jag tror att i flera av Rockpartys unga hjärnor, så drömdes det om en större festival, så var det i alla fall i min. Så i början av maj 1986, så bestämde vi oss att arrangera den första ”riktiga Hultsfredsfestivalen”. Det är som sagt en annan historia, men utan de första riktigt kreativa och makalösa åren 1982 till 1986, så hade det aldrig blivit någon Hultsfredsfestival.

Jag ska ändå avsluta historien om de första Rockpartyåren genom att berätta att vi oförtrutet fortsatte i ytterligare många år, med samma tempo, med samma nyföretagaranda och arrangerade massor av konserter fram till 1992 då vi invigde Metropol. Det var också var ett stort projekt och som var typiskt för våra stora visioner. Äntligen ägde vi vår egen konserthall, vår egen restaurang, vårt eget kontor samt replokaler. Där spelade genom åren alla de svenska artister som var stora på 90-talet som The Creeps, E-Type och Imperiet, för att nämna några få. Det kom också utländska stjärnor för oförglömliga konserter i Hultsfred, bl.a. amerikanska The Hooters och Front 242.

De första 10 åren höll en extrem pionjäranda i sig. Den försvann inte sedan heller, men den blev mer affärsdriven, precis som hela musikindustrin blev. Hjärtat för livemusiken höll däremot i sig, så länge jag kan minnas.

En talande kväll på många sätt, hur Rockparty verkade och fick med oss folk på tåget, var vårt 10-årsjubileum där många av våra svenska idoler ville vara med och hylla oss. Jubileumskvällen ägde rum i december 1991 och på scen stod Thåström, Sator, Sven-Ingvars, Nisse Hellberg från Wilmer X, Karin Wistrand från Lolita Pop, Lädernunnan och många fler. Det är nog inte många rockföreningar som fått en sådan samling artister att stå på samma scen. Men, dom gillade oss och vi gillade verkligen dom. Med risk för att låta lite pretentiös, så skulle jag ändå vilja påstå att vi var som en ”enda stor familj”. Det var så det var i Hultsfred.

 

Det är nästan omöjligt att sammanfatta historien om hur rockföreningen Rockparty startade så speciellt var det. Om man ändå ska försöka, så var det mycket punk, entreprenörskap, nyfikenhet, patriotism, entusiasm, företagssamhet och kärlek till musik, som gjorde oss till vad vi var. Det var också ett starkare kamratskap än vad säkert de flesta någonsin kommer att få uppleva. Som det tightaste fotbollslag, men med den skillnaden att ingen blev för dålig för att spela. Ingen blev för gammal. Inga spelsystem eller ideer var för svåra och det fanns inte bara 11 platser att fylla på vår plan.

”Ingenting var omöjligt” för oss eller som jag så någon gång och som många har citerat mig på; ”Går det inte, så går det ändå”.

 

Håkan Waxegård
ORDFÖRANDE 1982-1990
FESTIVALGENERAL 1982-1994

 

 

P.S. För er som är nyfikna på vad som hände före Rockparty och några av mina anledningar att starta den rockförening, som kom att förändra mitt och mångas liv samt för alltid skriva svensk rockhistoria

 

Prolog åren 1978-1980:

Våren 1979 slutade jag gymnasiet på Stålhagsskolan i Hultsfred. Under sista året på skolan upptäckte jag punken. ”Sailing” med Rod Stewart i min bergssprängare byttes mot ”Anarchy In The UK” med Sex Pistols. The Clash och The Jam var andra grymma band. som blev favoriter då. Ebba Grön blev mina svenska favoriter och påverkade mig mer än något annat. ”If The band Are United” med Sham 69 var annars den mest betydelsefulla låten under gymnasieåren. Vi hade nämligen en Torsdagsklubb på skolan, som arrangerade smått legendariska fester i styrketräningslokalen i Lindblomshallen och samlingslokalen i Stålhagen, för att nämna några ställen, där vi aldrig mer var välkomna tillbaka. Torsdagsklubbens signaturlåt var just ”If The Kids Are United” och när den spelades så låg alla i en hög på golvet och skrek av lycka.

På gymnasiet var jag också aktiv i elevrådet och gjorde skoltidningen Sammanbrottet, som förstås innehåll många musikartiklar och recensioner. Musikintresset var fött i och med punken på Stålhagsskolan. Det riktiga musikintresset, det engagerade musikintresset, det som aldrig kommer att ta slut så länge jag lever. Musiken måste vara guds bästa uppfinning…

Efter att jag hade gått ut gymnasiet, så hängde jag mig kvar i Stålhagsskolans värld. Det betyder inte bara att jag hälsade på mina gamla lärare och fortsatte träffa de gymnasietjejer som gick kvar där. Det betydde också att vi fortsatte att  engagera oss i vad som hände på Stålhagsskolan och i Hultsfred. Jag älskade verkligen Stålhagsskolan, mina lärare och mina kompisar i klassen och alla andra. När jag sen fick chansen att arrangera en konsert med Ebba Grön och Dag Vag i Hultsfred, så var det ganska självklart att den skulle arrangeras tillsammans med Stålhagsskolans elevråd. Jag, Per Alexanderson och Johan Tärbo utnämnde oss själva till elevrådets festkommitte och arrangerade hösten 1980 en konsert på turnen Turister i tillvaron med Ebba Grön och dag Vag. Det blev succe och tänderna var blodade. Det här var mitt kall, det här är vad jag ska syssla med. Känslan efter den här konserten fick mig att klara den meningslösa utbildningen i lumpen i Eksjö. Kamratskapet bland lumparkompisarna på I12 i Eksjö och chansen att lära sig samarbeta och ta ansvar är jag dock tacksam för att jag fick gå igenom. Jag kom tillbaka till Hultsfred som en bättre medmänniska.

När jag kom tillbaka till Hultsfred 1981 efter lumpen i Eksjö, så hade det ”glada 80-talet” alltså börjat. Men, det kändes inte så glatt. Gymnasietiden var fantastisk, lumpentiden inte lika fantastisk. En väldigt bra sak i lumpen var dock vårt viseringskort, som gjorde att vi åkte gratis på alla tåg i Sverige. Vi åkte på alla konserter vi kunde och det var otroligt häftigt. Snacka om att musikintresset frodades.

En annan sak som präglade Hultsfred enormt mycket den här tiden var att samhällets stolthet, Hultsfreds-Hus, bommade igen och säkert uppemot 7-800 personer blev arbetslösa. Då kom jag tillbaka till Hultsfred utan mina ”arrangörskompisar” Per och Johan, som hade börjat plugga i Linköping och i Göteborg. Vad gör jag nu? Till saken hör att jag hade en hyggligt framgångsrik tenniskarriär bakom mig. Jag hade slagit Stefan Edberg flera gånger och nästan också Mats Wilander. Jag hade dock insett att jag aldrig kommer att bli den tennisstjärna som jag ville bli, så det var också en anledning till att jag var extra vilsen när jag kom tillbaka till Hultsfred sommaren 1981. Det enda jag visste var att punken och hela dess ”gör-det-själv-anda”, hade fångat mej totalt. Det var nog redan där som jag blev entreprenör på riktigt, som 19-åring, även om jag började som vaktmästare i Lindblomshallen redan vid 12 års ålder…